CoachAgility

GOOD TO GREAT - Om hur vanliga företag tar språnget till mästarklass.

 Av Pernilla La Corte, maj 2015

Denna fråga har Jim Collins ägnat 5 år, och 15 000 timmar åt att studera! (Den sammanlagda tid han och hans 20 forskare lagt på ämnet).

Resultaten finns att läsa i boken Good to Great, (nypublicerad 2015, originalupplagan utgiven 2001).

Jim Collins har tidigare också skrivit Built to Last, där han undersöker hur företag som tagit språnget blir varaktiga mästarföretag. Ironiskt nog har flera av de företagen han valt ut haft ekonomiska svårigheter några år efter att böckerna kommit ut, och han har därför publicerat en uppföljare som heter ”How the mighty Fall” där han förklarar varför företagen lämnat sin mästarklassposition. Det är helt klart så att hans tidigare teorier får sig en käftsmäll när de företag han tidigare höjt till skyarna börjat spricka i socklarna. Icke desto mindre är det intressant att läsa vad företagen som rankat högt gjort för att under åtminstone 15 års tid inta en mästarposition.

Jim Collins och hans forskarteam hade 1 435 bra amerikanska företag på bordet, vid början av ett femårigt forsknings- och bokprojekt. De granskade dessas resultat över 40 års tid. De gallrade till slut ut 11 företag som blev Great Companies, eller så kallade GtG (Good to Great).

 Kraven för att få kallas ett GtG företag - är att ha uppnått extraordinära resultat över tid. De företag som valdes ut hade en ackumulerad aktieavkastning på i genomsnitt 6,9 gånger aktieindex under de femton år som följde deras förvandlingstidpunkt.

Företagen på listan var

 1. Abbot

2. Circuit City

3. Fannie Mae

4. Gilette

5. Kimberly-Clark

6. Kroger

7. Nucor

8. Philip Morris

9. Pirney Bowes

10. Walgreens

11. Wells Fargo

(Det kan vara värt att notera att endast amerikanska företag beaktades.)

Vad hade då dessa 11 gemensamt som skiljer dem från jämförelseföretagen - d.v.s. de som var i samma bransch med likartade möjligheter och resurser och som inte hade tagit språnget till mästarklass?

Vad fanns i den svarta lådan mellan BRA RESULTAT och RESULTAT I MÄSTARKLASS?

Jag ska ta upp några punkter ur boken:

1. NIVÅ 5 LEDARSKAP

För det första krävdes ett ledarskap på nivå 5. Samtliga ledare som genomfört förvandlingen från ett vanligt/okej/bra företag till mästarklass var nivå 5 ledare. Vad är det då? I Jim Collins terminologi är det ledare som besitter en paradoxal blandning av personlig anspråkslöshet och professionell viljestyrka. Den professionella viljestyrkan är viktig så till vida att dessa ledare är som besatta av att driva sina företag framåt och de är präglade av disciplin. Den ödmjuka sidan visar sig i att de aldrig slår sig för bröstet över sina egna bedrifter, och de vore de sista att lämna skutan om skeppet skulle sjunka. Ofta har dessa ledare rekryterats internt, till skillnad från de ”starka generaler” som flera av jämförelseföretagen rekryterat externt i en kris. De sistnämnda ledarna är ofta karismatiska och handlingskraftiga personer, som får många med sig - men på bekostnad av egen tankeförmåga. Dessa ledare blir litet för viktiga och samtalsklimatet tystnar. I GtG företagen skedde förvandlingen genom våldsamma diskussioner, på gränsen till ett bråkigt samtalsklimat och högt i tak, medan man i jämförelseföretagen inte gärna kritiserar sin ledare.

Fönstret och spegeln

En illustrativ metafor Jim Collins använder sig av för att särskilja dessa motpoler till ledare är spegeln och fönstret. När det går bra för ett företag med en nivå 5 ledare och en journalist frågar varför det går så bra så tittar nivå 5 ledaren ut genom fönstret och söker efter förklaringar utanför sig själv. Hen kan genast hitta 15 andra personer som bidragit till framgången, eller tar upp omständigheter utanför sig själv, medan om det går dåligt så tittar hen sig i spegeln och tar på sig hela skulden själv. Tvärtom gäller för den andra sortens ledare. De tittar sig gärna i spegeln på frågan om varför det går så bra för företaget, men tittar ut genom fönstret och skyller på andra när det går dåligt.

Räven och igelkotten

Jim Collins använder också en djurmetafor för att illustrera de båda ledartyperna. Han tar upp fabeln om räven och igelkotten, där räven är ett smart och vackert djur som varje dag planerar att attackera den sävliga igelkotten. Men varje gång räven går till anfall fäller igelkotten ut sina taggar och räven vinner aldrig. Räven planerar hela tiden nya strategier . Han ser världen som mångfacetterad och komplex. Igelkotten är också tänkande och abslout inte dum. Men den kan konsten att förenkla. Räven vet många saker, men igelkotten vet en stor sak. Den har sina principer och den går varje dag samma stråk för att samla mat och den låter sig inte stressas upp. Nivå 5 ledarna är alltid igelkottar.

2. FÖRST VEM - SEDAN VAD

Man kan inbilla sig att det första steget i ett företags omvandling till ett företag i mästarklass skulle vara att ange en ny riktning, en ny vision och strategi för företaget och därefter ansträngningar för att engagera medarbetarna att arbeta i den nya riktningen. Det Jim Collins fann var raka motsatsen. Nivå 5 ledarna ägnade sig inte åt att först fundera ut resmålet och sedan rekrytera besättningen. I stället fick de först rätt människor att hoppa på tåget och fel människor att stiga av. GtG ledarna insåg tre enkla sanningar. För det första - börjar man med ”vem” istället för ”vad”, är det enklare att anpassa sig till en föränderlig omvärld. Det är mycket lättare att byta färdriktning när det blir nödvändigt om folk har stigit på lockade av de andra som är ombord mer än av resans mål. För det andra - rätt människor behöver inte entusiasmeras eller detaljstyras. De är motiverade av sig själva. De har en egen inre drivkraft att åstadkomma bästa möjliga resultat. För det tredje, om man har fel människor med spelar det ingen roll om man hittar rätt väg. Det kommer ändå aldrig att bli något mästarföretag.

När man fått rätt människor med på tåget stakar man ut visionen. Alltså först VEM, sedan VAD. De nytillträdda vd:ar som tillfrågas i början av sitt ledarskap vad de har för visioner av nyfikna journalister och lockas att måla hela himlen rosa med sina visioner kan lätt bli ett företag med ett geni och 1000 medhjälpare. Nivå 5 ledarna hamnar inte i den fällan. De svarar. ”Jag vet inte. Jag måste börja med att lyssna.” Och de tillåter också livlig debatt och oenighet.

Det finns fyra andra steg efter dessa första två. De är: Möt den bistra verkligheten, Igelkottskonceptet, En kultur präglad av disciplin, Teknik som accelerator.

Det finns inte utrymme i den här artikeln att ta upp alla. Men igelkottskonceptet behandlar jag i en kommande blogg. Jag ska här istället till sist ta upp det Jim Collins skriver om förändring.

MYTERNA OM FÖRÄNDRING


Det finns fler myter om förändring. Till exempel är en myt att en stor förändring måste vara omvälvande och smärtsam och högljudd som en revolution. Vi är vana vid att höra om stora upphaussade förändringsprogram som basuneras ut med ett fyndigt namn och gärna en slogan av en karismatisk ledare. Här är en nyhet. GtG företagens förändringar kommer utan kampanjer, slogans, eller stora ord. Vändpunkten för den stora förändringen har inte ens något namn. Det är också en myt att de måste föregås av en kris och att man måste jobba hårt för att entusiasmera motsträviga medarbetare. Eller att ny teknologi behövs för att leda ett företag från GtG.

GtG företagen har inget namn för sina förändringar - och absolut inga program. Ledarna talar inte om kris och dom motiverar inte sin personal - de är motiverade av sig själva. Teknologi är viktigt, men den kommer ofta in när förändringen redan har börjat, som en följd av eller en accelerator i processen, snarare än att man driver förändringen med ny teknologi.

Gtg företagens dramatiska resultat kommer inte från en dramatisk process. Faktum är att GtG ledarna, eller nivå 5 ledarna har svårt att peka på exakt när förändringen startade. Det fanns inget mirakelögonblick. Det verkar ofta ha varit en jordnära process, som igångsattes likt ett svänghjul, en massiv metallskiva som är supertung. De ger den fart o knuffar på, och den rör sig omärkligt till en början men de stretar på månad efter månad, och efter idogt gnetande får det upp litet bra styrfart och till sist är rotationen i full gång och de har hjulets tyngd på sin sida och det rullar av sig själv.

GtG ledarna och styrelserna talade inte med medarbetarna om förändringarna förrän de redan hade börjat sätta svänghjulet i gungning. De menade att först när de hade börjat vandra vägen själva och kunde påvisa vilka förbättringar förändringarna skulle medföra så fick de medarbetarna lättare med sig.

Varför? För att mer än något annat så vill verkliga människor i verkliga företag vara del av ett vinnande team. Och när folk börjar känna magin i svänghjulets rörelsekraft - det är då det hoppar på - självmant.

Stora förändringar kan alltså ske utan något speciellt ”mirakelögonblick.” Collins gör en liknelse med ett ägg. Dag efter dag ser du ägget stå där, och tar ingen notis om det. I hemlighet håller en kyckling på att utvecklas under ytan. Och en dag när ägget kläcks riktas medias strålkastare mot det. ”Å, det är ett mirakel. Ägget har blivit en kyckling. Från en dag till en annan” I själva verket var det en process, men den skedde dold under äggets yta.

TILL SIST

Sammanfattningsvis, ledare på företag som går från Good till Great startar inte med ”Vart?”” utan ”Vem”. De ser till att få rätt folk med på bussen och fel folk att kliva av. Med rätt personer på bussen och på rätt säten, riktar de sin fulla uppmärksamhet till frågan: ”Vad kan vi bli bäst i världen på?”.

De förenklar en komplex värld till en grundläggande organisatorisk ide. De formulerar en grundläggande princip som enar, organiserar och guidar alla beslut. Ledare för GtG företag utvecklar ett igelkottskoncept som är enkelt, men det reflekterar genomträngande kunskap och djup förståelse.

Mycket i boken var inspirerande och bra och materialet bygger som sagt på forskning. Det man kan invända är förstås att det alltid är lätt att göra efterhandskonstruktioner för att få företag att passa in i den forskningsteoretiska mall man tagit fram. Jag tror att GtG företagen i mångt och mycket, vid sidan av gott ledarskap och motiverade medarbetare har haft en god portion tur. Att deras GtG principer inte räckte till eller att turen tog slut där vissa av företagen efter Collins genomlysning underpresterat visar bara på en ständigt föränderlig omvärld. Historien visar att alla stora riken förr eller senare gått under. Den principen gäller även företag.

Det känns också som en hägring att i en förändring alltid ha självmotiverade och entusiastiska medarbetare. Collins menar att rätt människor inte behöver motiveras utifrån…Det här tycker jag är extra intressant eftersom jag som coach vet att det är skitsvårt att motivera människor när de inte valt det själva. I Collins terminologi verkar rätt människor på rätt plats vara de som brinner för sina kollegor, sin ledare samt den gemensamma uppgiften, och sen kan själva produkten eller målen ändras. Bland GtG företagen fanns det flera exempel på hur företag plötsligt kunde tvingas ställa om hela sin produktion om de var inne på en väg som inte ledde mot målet ”att vara bäst i världen på det vi gör.” Och det är klart att det kan vara lätt att få människor att sluta upp kring häftigt satta mål och visioner, men det beror också på hur inkluderade de känner sig i förändringsprocessen och om de kan få en känsla av att vara med från början. Om man får en känsla av att vara med från början på något man själv valt och det finns ett starkt ”vi” är det självfallet lätt att skapa självmotiverade medarbetare. Om man tittar varför flera av företagen fallit senare beror det bl.a. på, enligt Collins att de bytt ledare och/eller samtidigt övergivit sina igelkottsprinciper,. Jag kan tänka mig att de också strukit på foten av att vi-känslan någonstans försvunnit …

Här kommer också anekdoten om svänghjulet in. Det låter litet romantiskt, men samtidigt direkt livsfarligt att börja röra sig kraftfullt i en för företaget ny riktning utan att informera medarbetarna. Vad händer te.x om man inte får upp svänghjulet i fart eller ens styr det i rätt riktning..? Och dessutom har missat att kommunicera förändringarna till medarbetarna..? Det låter mer som att samtliga GtG företag hade turen att de vände skutan åt rätt håll i tid och fick människor med sig på förändringarna. Jag tror dock visst att det kan påverka förändringsbenägenheten om man är på ett företag på grund av att man gillar människorna man jobbar med, och att man har en stark ”vi-känsla” men vad händer om flera av de människor man gillar försvinner från företaget? Då kan det hjälpa om man även gillar arbetsuppgifterna och produkten.

Vidare, när det gäller att få rätt människor med sig så säger nog få emot att rätt rekrytering är a och o, men hur får man fel människor att kliva av, i Sverige t.ex. med dess starka lagar och mot uppsägning och fackförbund. Inte helt enkelt. Det är inte som att man kan peka finger som Donald Trump och skrika ”You are fired”

Så huruvida Collins nått fram till något recept på hur företag som vill uppnå mästarklass skall ledas kan diskuteras. Jag uppskattar dock hans bidrag till debatten. Det är underhållande läsning och föder en del nya tankar.